jag känner konstant en tomhet, en tomhet av att inte ha min tvillingsyster brevid mig varje dag. det är konstigt när en människa man alltid alltid gått brevid inte längre delar vägen med en, ist går man ensam.
och det är ju inte vilken person som helst utan min tvillingsyster, min andra halva. vi har gått igenom livet tillsamans, de jävligt svåra tiderna och alla lyckliga stunder. nu ser vi nästan aldrig varandra och vi lever två helt olika liv.
jag är glad och jag förstår att förr eller senare hade vi gått skilda vägar men tyvärr vart det tidigare än kanske nödvändigt. nödvändigt var det ju men inte av självklara anledningar.
hon är nu en person jag följer genom hennes blogg och träffar ibland när vi är med gemensamma vänner. vi hörs ibland på telefon och ses ibland när jag är ute på turer med mamma.
hon beter sig som en främling när hon kmr hem, till hemmet som nu bara är mitt. inte vårt. står kvar i dörröppningen. det kommer alltid vara hennes hem men hon bor inte här längre och är inte här.
allt som var vårt är nu mitt eller hennes. vi delar ingenting längre, mer än samma kött och blod och allt som att vara tvilling innebär. jag är inte ledsen, inte heller glad. jag kan inte glädjas av en förlust, du finns ju alltid kvar tette det vet jag men jag hoppas du förstår vad jag menar. men jag är dock glad att vi mår bra, att situationen gick att lösa.
men jag saknar dig syster, det gör jag. bandet mellan oss är nu det enda som finns kvar i stort sätt. och det är starkare än jag trodde. det är verkligen speciellt att ha en tvillingsyster, man delar något man aldrig någonsin skulle kunna dela med någon annan. jag tror inte riktigt vi visste om det förän nu, jag vet inte om vi riktigt vet nu heller.
du ska veta att jag älskar dig.