Jag har på senaste tiden tänkt mycket på att tiden går så jävla fort.. när man var liten var en sommar som en evighet och det kändes som om man aldrig skulle komma någonstans. Nu är man här liksom, jag är bara 18 år men jag jobbar redan, bor själv, har mina egna husdjur och massa framtidsplaner :p tycker det känns så skumt att man helt plötsligt blivit "stor". Fast jag på samma gång har så himla långt kvar.
Jag trivs väldigt bra med mitt liv just nu på många sätt. Jag har enligt mig den perfekta lägenheten, jag älskar mina två katter och jag älskar mitt jobb. Det enda jag skulle ändra på är att jag fick jobba mer, jag är ju bara vikarie.
Jag är en tänkare, tänker gör jag hela tiden på allt och ingenting och jag älskar att emellanåt försöka se på mig själv ur ett annat/någon annans perspektiv. Jag själv ser mig som en liten nolla som fortfarande är 16 år och traskar runt i livet utan mening typ. Så kändes allt då.. skolan gick åt helvete, jag trivdes inte med mitt liv så värst mycket alls just då. Allt har förändrats på så kort tid och det är häftigt att se sig själv "uppifrån", titta på allt liksom. Jag har kommit väldigt långt redan och jag tänker bara fortsätta att vandra för har jag kommit hit kan jag komma vart jag vill :D livet känns awsome ibland!