Jag önskar jag kunde säga att jag är världens lyckligaste. Varför skulle jag inte vara det liksom? Det är väl så alla har någon slags inbyggd bild av att en nybliven mamma ska ha det. Men vadå.. Så allt annat slutar ha inverkan när man får barn? Allt som annars gör en sängliggandes i tårar i flera dagar ska plötsligt inte göra ont? Att känna sig ensam går inte?
Min dotter är det bästa jag har, hon ger mig enormt mycket styrka, kämparglöd, vilja och glädje. Framförallt kärlek!
Men hon kan inte fylla ut tomrummet av en partner och vänner. Hur mycket man än vill så funkar det inte så.. Tyvärr.
Jag som är en väldigt känslofull människa har ingen tid eller möjlighet att få uttryck för alla starka känslor som exploderat i mig på senaste. Det har resulterat i en ännu känsligare, extremt lätt irriterad, trött, ostabil, arg, ledsen och otrevlig Desireé. Någon jag inte alls tycker om, någon som behöver lägga sig ner och gråta i flera timmar.. gå ut i skogen, sätta sig på en stubbe o bara tänka ut alla tankar utan distrationer och krav i en hel dag. Någon som behöver kärlek, omtanke och skratt med vänner. Någon som behöver sånt det inte finns tid för i mitt liv. Jag vet inte hur jag ska få till det med mig själv.. För det är det som är problemet. Jag. Jag behöver tid, men tid finns inte. Inte ensamtid. Jag kan inte vara ett vrak inför min dotter, ändå blir jag ofrivilligt det. Tyck vad ni vill, tro vad ni vill. Jag är världens lyckligaste MAMMA men en olycklig DESIREÉ just nu. Nu valde jag att öppna mig här och jag hoppas att det tas emot med förståelse och inget annat. Jag tror att det finns många där ute som är lyckliga mammor men har tappat bort sig själva och för mig är det inget konstigt och inget fel utan mänskligt.